painted The Wedding of Thetis and Perseus with Apollo and the Concert of the Muses, or The Feast of the Gods in ca. 1618   Related Paintings of Hendrick van Balen the Elder :. | Surrender of General Burgoyne | Composition A land of dreams,where the spirit strays (mk47) | Hedy Buri mit Puppe | Bather Drying her Leg | hastarna for raglasset var en av de fem planscher som ingick i serien |
Related Artists:
Maria Catharina Wiik
(b Helsinki, 2 Aug 1853; d Helsinki, 19 June 1928). Finnish painter. She studied in Paris at the Academie Julian from 1875 to 1876 under Tony Robert-Fleury and continued her studies with him in the same studio between 1877 and 1880. Her paintings appeared at the Salon for the first time in 1880 (e.g. Marietta, 1880; Helsinki, priv. col., see Katerma, p. 31). The realist techniques Wiik absorbed in Paris came to form the basis of her work, tranquil in composition and restrained in colour. Her favourite subjects were relatively small-scale portraits such as Hilda Wiik (1881; Helsinki, Athenaeum A. Mus.) and still-lifes (e.g. Still-life, c. 1880; Helsinki, Athenaeum A. Mus.). Like many other foreign painters Wiik went to Brittany to paint. In 1883-4 she worked in Concarneau and Pont-Aven, where her enthusiasm for plein-air painting brought immediacy to her work and greater brightness to her colours (e.g. Breton Farm, 1883; Naantali, Fereningen Hedvigsminne). She preferred to record her impressions in portraits, although she also painted small, light-filled landscapes. In 1889 Wiik worked under the direction of Puvis de Chavannes in Henri Bouvet's studio in Paris, and in the same year she visited St Ives where she painted, among others, two major works: Out in the World (Helsinki, Athenaeum A. Mus.) and the St Ives Girl (Helsinki, priv. col., see Katerma, p. 93). Both works show Wiik moving towards an ever more internalized and minimal mode of expression, thereby taking part in the process that led, in the 1890s, to a general abandonment of realism in favour of a greater emphasis on emotion. Out in the World, which shows an old woman's sad parting from a young girl who is leaving home to begin work, shows a change in technique with the use of more united colour surfaces and of tone painting. (This work was awarded a bronze medal at the Exposition Universelle in Paris in 1900.) During the 1890s and the early 20th century Wiik's travels were concentrated in Scandinavia, although she visited Paris in 1905.
Sebastien Bourdon
(2 February 1616 - 8 May 1671) was a French painter and engraver. His chef d'œuvre is The Crucifixion of St. Peter made for the church of Notre Dame. The Finding of Moses, c. 1650 (National Gallery of Art, Washington)Bourdon was born in Montpellier, France, the son of a Protestant painter on glass. He was apprenticed to a painter in Paris. In spite of his poverty he managed to get to Rome in 1636; there he studied the paintings of Nicolas Poussin, Claude Lorrain and Caravaggio among his eclectic selection of models, until he was forced to flee in 1638, to escape denunciation by the Inquisition for his Protestant faith. Bourdon's facility rendered him adept at portraiture, whether in a dashing Rubens manner or in intimate, sympathetic bust-length or half-length portraits isolated against plain backgrounds that set a formula for middle-class portraiture for the rest of the century, landscapes in the manner of Gaspar Dughet or cappricci of ruins, mythological "history painting" like other members of Poussin's circle or the genre subjects of the Dutch Bamboccianti who were working in Rome. His eclectic range of styles have given art historians exercise in tracing his adaptation of his models, while the lack of an immediately recognizable "Bourdon style" has somewhat dampened public appreciation. In 1652 Christina of Sweden made him her first court painter. Bourdon spent most of his working career outside France, where, though he was a founding member of the Academie de peinture et de sculpture (1648), he was for long largely dismissed as a pasticheur, a situation partly rebalanced by a comprehensive exhibition in 2000 of his work at the Musee Fabre, where the collection includes a fine Lamentation painted in the last years of his life. His success required the establishment of an extensive atelier, where, among his other pupils worked Nicolas-Pierre Loir and Pierre Mosnier. He died in Paris in 1671.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.